Det är kanske dags att öka moralen i det här landet, för våra barns skull.
Det pågår en ständig debatt om skolan och elevernas allt sämre resultat och stökighet i klassrummen, samtidigt med en debatt om ungdomars revolt i samhället då det bränns bilar, sups varje helg och där knarket brer ut sig allt mer. Tjejer och killar som fixerat sig vid utseendet, känner osäkerhet kring sitt eget kön och muckar med jämnåriga på stan. Nej, här dras inte alla över en kam, men vi kan absolut se en tydlig utveckling åt det hållet. Säg t ex den som inte känner någon som har blivit rånad?
Barn söker gränser. Det ingår i deras naturliga utveckling. De måste ha någonting att revoltera mot, för att på så sätt pröva var gränserna går. Det börjar tidigt med trotsåldern. Men vi fråntar dem dessa gränser i allt högre utsträckning och det är en farlig utveckling vi ser. Barn som fått tydligt uttalade gränser mår mycket bättre och erbjuds en mycket större chans att klara sig i samhället.
Man kan inte beskylla en enskild grupp för den här utvecklingen – det är svårt att stå ensam även om man vet att man gör rätt. Då är det lättare att släppa på gränsdragningarna, eftersom det annars finns en risk att betraktas som smått galen och tolkas som för hård.
1974 infördes förbud mot barnaga. En mycket bra lag som revolutionerade vår syn på barnen som individer med rättigheter. 1989 antogs dessutom barnkonventionen, med högt stående etik för våra barn. Dessa båda händelser inträffar ungefär samtidigt som hela vårt samhälle förändras mot ett mycket öppnare samhälle med hög tillgänglighet till information och som inbjuder till egentänkande och stor frihet att göra vad vi vill. Samhällsetiken fick vi liksom gratis förut med den påbjudna kristendomen då vi skulle lära oss budorden och gyllene regeln. Det har vi inte längre. Den etik vi har idag bär vi med oss av tradition från den kristna tiden men kräver idag andra medel för att den inte ska urvattnas allt mer och försvinna.
Varför är moralen bra då? Är det inte bara en samling regelverk utan mening?
Gränser ska prövas och det finns absolut skäl att omvärdera regler utifrån de nya kunskaper som vi får längs med vägen. Men regelverket finns där som en gemensam gränsdragning för vad som är OK och inte OK. Utan gränser har man ingenting att förhålla sig till ens om man vill frångå dem. Se det lite som att för att ge mig ut i och upptäcka världen behöver jag först ett hem, för att inte känna mig så vilsen. Det är också viktigt att komma ihåg att regler sällan hittas på bara för att det är så kul med regler, utan oftast har de en välgrundad orsak.
Vi kan börja i klassrummet och den allt mer bristande disciplinen. En het diskussion i debatten har varit mössans vara eller icke vara. Många ifrågasätter hur viktigt det egentligen är om eleven har mössa eller inte i klassrummet och ser frågan som enbart diktatorisk. Men faktum är att huvudlöss som har haft en enorm spridning de senaste åren i takt med att de blir alltmer resistenta trivs jättebra under mössan på ett huvud i varmt inomhusklimat. Dessutom frodas gärna mjällen också. En perfekt miljö för både löss och svamp.
Lurar med musik får argumentet att barnen koncentrerar sig bättre med musiken. Ja, om det inte är en annars lugn miljö i klassrummet. Och musiken gör att man inte hör läraren heller.
Läxor protesterar somliga mot. Läxor har flera viktiga funktioner. Visst hinner barnen lära sig det som de ska i klassrummet, och läxor ska naturligtvis inte överdrivas. Men hemarbetet ger en god möjlighet till repetition av kunskaper, så att de faktiskt hinner fastna. Hemarbetet ger föräldrarna en möjlighet att hänga med i barnens utveckling. Och det kanske allra viktigaste: läxor ger barnet en vana i självstudier, en kunskap som inte kommer av sig själv och är jätteviktig vid fortsatta studier på högskolenivå.
Det jag vill ha sagt handlar inte om konsekvenserna av mössa, musik i lurarna eller uteblivna läxor. Poängen är att här finns regler som är viktiga att de finns, därför att de ger barnen en viktig hint om att det finns gränser. Att revoltera mot hög disciplin i klassrummet ger inte ödesdigra konsekvenser. Det viktiga är att det finns en disciplin att revoltera (läs trotsa) mot. För annars kommer barnet (inte alla) att revoltera mot någonting annat, som ger mycket värre konsekvenser för barnet. Dessutom fungerar revolten som ett sätt att bli sedd. Att barnet behöver bli sett ska inte förväxlas med kärlek. Kärlek till sitt barn kan ta sig många uttryck. Det kan ta sig uttryck i form av att man skämmer bort och inte sätter några gränser alls, därför att man som förälder inte vill vara hård mot sitt barn. Det kan också ta sig uttryck i form av många gränsdragningar, till och med för många då man blir överbeskyddande, vilket också kan få negativa konsekvenser.
När vi mötte samhällets alla nya förutsättningar jämte barnkonventionen och förbud mot barnaga missade vi en viktig sak: hur gör man istället? Resultatet är att det har slagit över åt andra hållet. Vi behöver en balans. Vi ska inte ha barnaga och vi måste absolut se till barnens rätt. Men istället lastar vi över det ansvaret på barnen själva, genom att inte dra några gränser.
Vi fortsätter i hemmet. Barnen får vara uppe till småtimmarna och själva bestämma när de vill gå och lägga sig. De behöver inte borsta tänderna eller håret om de inte vill, för det finns ju en risk att barnen upplever det som plågsamt. De behöver inte rätta sig efter de regler som trots allt sätts upp. Man orkar inte hålla emot barnens tjat. Det mutas i form av pengar, godis och spel när föräldrarna uppgivet inte vet hur de ska få barnen att lyssna. Framförallt vågar man inte vara den förälder i kompisgänget som är den alltid hårda. Vi låter barnen få leva sina egna liv under förevändningen att de ju är egna individer. Kvar lämnar vi vilsna individer som förmodligen kommer att hitta andra gränser att revoltera mot, som är mycket värre.
Idag har vi dessutom en hög andel barn som bor varannan vecka hos sina respektive föräldrar. Då uppstår en annan situation: olika regler hos de olika föräldrarna. Det är sällan svårt för barnen att anpassa sig till vad som gäller i de olika hemmen. Men så fort barnet vistas utanför de båda hemmen, så uppstår förvirringen: vems regler gäller? Var går gränserna i den stora vida världen? Här behöver barnen hjälp, och det kan de få i skolan genom att där finns en tydlig gränsdragning och regelverk, som faktiskt är till för att hjälpa eleverna då det inte uppkommit utan skäl i en maktutövande diktatur.
Skolan kan knappast ta hela ansvaret, dock. Det behövs lite hjälp utifrån också. Ett sätt är att satsa mer på fritidsaktiviteter där barn och vuxna träffas. På så sätt lär sig barn och vuxna ömsesidig respekt. Om det satsas på ungdomar idag, tenderar satsningarna att bli allt för ensidigt inriktade på ungdomarna och man glömmer bort att de vuxna också behövs. Resultatet blir att de gamla tar omvägar när de ser ungdomarna och ungdomarna lär sig inte att respektera och bemöta de gamla. Resultatet blir också att vi vuxna inte vågar säga till andras barn när vi ser att de gör någonting som inte är OK. Den förälder som ringer en annan förälder riskerar att bli illa sedd bland de andra föräldrarna – jo det är sant!
Ett annat sätt är att satsa mer på kontroller för att undvika otillåten försäljning av alkohol och droger. Även media har ett stort ansvar. De TV-program vi ser idag handlar om att chockera eller att rösta ut varandra för att de inte var tillräckligt bra. I dessa TV-program finns absolut inga som helst gränser. Och ungdomar söker sig gärna som deltagare i dessa program, då det är ett sätt att bli sedda. Men det bästa sättet för barn och ungdomar att bli sedda, är att de vet att det finns vuxna som ser dem i varje sammanhang. Både hemma, i skolan och utanför hemmet och skolan. Föräldrar och andra vuxna som känner både varandra och barnen och därför vet att det finns stöd hos de andra vuxna att våga säga ifrån när barnen eller ungdomarna gör fel. Det är dags att integrera de vuxna i ungdomarnas värld utanför hemmet. Att bara nattvandra räcker inte långt, även om det är nog så hedervärt. Det är dags att vi vuxna vågar stötta varandra i vår roll som vuxna gentemot våra ungdomar. Det finns ett ordspråk från något land i Afrika som säger: "Ett barn har inte bara två föräldrar, det har en hel by".
